Småstad

En midsommarnattsdröm

Posted in Uncategorized by smastadmag on 20 maj 2009

Den 31 Augusti 1969 hölls den första tävlingen på den nybyggda motorbanan Mantorp Park. Bara en vecka tidigare, men på andra sidan Atlanten, samlades 500 000 ungdomar på en gård utanför Woodstock. Den amerikanska succén inspirerade Michael Oleinikoff att arrangera en festival i Sverige, vilket besynnerligt nog är orsaken till att det året efter ryktades om att det skulle komma 300 000 människor till Mantorp.

Chuck Berry Mantorp 1970

– ”Festival of the Midnight Sun”, är det inte ett märkligt namn va? Du förstår, festivalen var ju tänkt att hållas på Pite Havsbad. Häromkring finns det ju inte mycket midnattssol att tala om, men havsbadet var smarta nog att dra sig ur.
Lars-Yngve Karlsson slår sig ner vid köksbordet i sitt hus någon kilometer utanför Mantorp.

Från det lilla samhället mitt på Östergötlands vida slätter tar det 13 minuter med tåg till Linköping. Därifrån tar det två timmar och 44 minuter till Malmö och en timme och 41 minuter till Stockholm. Med småstadslogik betyder det att man ”bor mitt i smeten”.

I Mantorps centrala delar samsas de drygt 3 500 invånarna om en bankomat, en pizzeria, en vårdcentral, ett apotek, ett gym och en tygbod som, till skillnad från två auktionshallar, en porrbutik, två mataffärer och en järnhandel, på något sett lyckats överleva alla nedgångar och kriser.

Några gånger om året kan man i centrum höra ett väldigt dånande följt av ett mer ihärdigt brummande. Om vinden då blåser från norr för den med sig en röst som läser upp start- och varvtider. Vid några av dessa tidpunkter på året finns det människor från hela landet, ja hela världen, på besök i Mantorp. De parkerar sina bilar på stora ytor nyslaget gräs, på någon bondes utlånade åker eller i vägrenen och vandrar som på en myrstig längs Riksväg 636 under E4:an och ut till Mantorp Park.

Sommaren har kommit till trädgården som omger Lars-Yngves hus, och häckarna runt gården skymmer utsikten över fälten.
– Det var ju inte så konstigt att varken piteborna eller någon annan ville vara med i det där projektet, det märktes ju redan från början att det skulle gå åt skogen. Det var så uppblåst alltihop. Men de där typerna som föreslog att det skulle hållas Mantorp Park hade bara en sak i sikte, att sätta Mantorp på kartan. Så de var väl nöjda att locka hit arrangörerna.

Lars-Yngve besökte själv festivalen på midsommarafton 1970, och lyser upp när han påminns om den.
– Arrangörerna ville att festivalområdet skulle vara som en strand, så de beställde säkert 40-50 lastbillaster med sand från tre grustag i Mjölby. Sanden täckte hela området längs raksträckan upp mot depån och här och där placerades stora halmbalar ut som det var tänkt att besökarna skulle sitta på.
Minnet av vilka band som spelade sviker dock, och festivalprogrammet ligger i någon låda i ett av uthusen. Som tur är finns en förteckning över banden på internet.
– Det var ju helt otroligt det där, de smällde upp en scen som var 250 kvadratmeter och de hade ett ljudsystem som hördes flera kilometer omkring. När de soundcheckade på torsdagskvällen hördes det ända hit hem, det är det värsta jag hört i hela mitt liv. Det var några slynglar från Linköping som släpptes upp på scenen för att testa ljudet. Vad hette de nu? Det står inte här.
Lars-Yngve kliar sig i huvudet och tittar på listan över banden som spelade.
– Steam… Steam Packet kanske? Äsch, strunt samma, förskräckligt lät det i alla fall.

Lars-Yngve berättar om hur rykten spreds runt festivalen. Det pratades om band som The Byrds, Creedence Clearwater Revival och Jefferson Airplane, men inget av de banden stod sedan med i festivalprogrammet. Marknadsföringen riktades främst mot stockholmsområdet och mot utlandet, där festivalledningen försökte locka besökare med löften om midnattssol, festen som aldrig dör och den svenska synden. Enligt Lars-Yngve var det antagligen arrangörerna själva som spred ut rykten om att amerikaner skulle komma i horder för att besöka Mantorp. När dagen väl kom var situationen en helt annan.

– Det skulle komma ett tåg från Stockholm, som uppenbarligen förväntades ha med sig en väldig massa festivalbesökare, för det stod sex stycken bussar vid stationen, redo att köra försväntansfulla människor till det 700 000 kvadratmeter stora festivalområdet. Jag tog bilen och åkte till stationen för att titta på spektaklet. Tåget rullade in, dörrarna öppnades och en enda person steg ut. Han bara tittade smått förvirrat på bussarna och gick åt andra hållet.
Lars-Yngve skrattar åt minnet. Festivalens arrangörer hade uppgett till pressen bara dagar innan midsommar att de hade sålt 12 000 biljetter i förköp, men detta var, enligt Östgöta Correspondenten, biljetter som hade skickats ut men aldrig betalats. I samma tidning berättar en polis som var på plats att festivalen totalt sett hade 3 300 besökare och var det lugnaste midsommarfirande han hade upplevt.

– Jag åkte från hembygdsgården på midsommarafton för att kolla hur det gick med festivalen. Inträdet skulle kosta 50 kr, men när jag kom dit låg det provisoriska staketet ner, och det var bara att gå rakt in. De hade inte koll på något alls. När jag kom dit trodde jag först att det redan var slut och att alla hade åkt hem. Helt knäpptyst var det. Det var mer drag i hembygdsgården än på det där rockjippot. Framför den där jättescenen satt det kanske 50 personer, men ingen spelade. Jag hörde i efterhand att det var för att de väntade på Canned Heat, som de faktiskt lyckats få dit. Det var ju ganska stort, de spelade ju ändå på Woodstock. Tydligen var det redan då bråk bakom scenen eftersom bandet vägrade spela när de såg hur lite folk det var på festivalen. De insåg nog att det kunde bli bekymmer med betalningen. Till slut spelade de i alla fall, men det var först efter att en av arrangörerna skrivit över sin villa i Spanien till dem.

Efter att ha lyssnat lite på den amerikanska boogierocken beslutade sig Lars-Yngve för att åka till Askeby och dansa istället.
– Ingen jag kände var ju där. Det var midsommarafton och då vill ju folk åka ut till kusten och supa, inte sätta sig mitt på slätten i en sandhög. Värmen i sig var påfrestande och i Mantorp finns inte en sjö på kilometers avstånd.
Lars-Yngve funderar ett slag till på varför ungdomarna inte ville gå på festivalen.
– Det fanns, åtminstone inte häromkring, något större intresse för banden. Ungdomarna i trakten brukade åka till motorbanan om nätterna och köra tills däcken var precis utslitna, men att sitta där i sanden… Nej, det ville de inte.

mantorp_historisk_big

Senare på midsommarnatten åkte Lars-Yngve tillbaka till Mantorp för att titta in på festivalen en gång till. Chuck Berry skulle spela var det sagt. Och det gjorde han också, efter att ledningen letat runt i halva Östergötland efter ett par fenderförstärkare.
– Han gick upp på scenen, vände och gick ner igen eftersom han inte var nöjd med utrustningen. Jag tror att han till slut spelade i 20 minuter.
Vid det laget hade många tröttnat. Halmbalarna hade besökarna eldat med och det glödde lite här och där.
– Det ryktades att det skulle komma raggare från Norrköping och kolla på Chuck Berry och klå upp hippies, men det såg jag inget av heller.

Dagen efter när Lars-Yngve åkte ut till festivalomådet igen låg människor och sov i sanden mellan de uppeldade halmbalarna och sönderslagna glasflaskor. Det enda som hade försvunnit spårlöst var delar av festivalledningen som Lars-Yngve tror stack med det som fanns kvar av sponsorpengarna innan alla skulder skulle betalas.
– Han Oleinikoff har det sökts efter med ljus och lykta utan framgång. Han måste ha lämnat landet och opererat ansiktet eller nåt åt det hållet.
Lars-Yngve kommer ihåg att scenen stod kvar länge, kanske ett halvår.
– Det var ingen som ville lägga några pengar på att riva den. Mantorp Park hade dåligt med pengar redan innan och hade hoppats på att få in en del på festivalen, men så blev det ju inte. Under tiden som scenen stod där hölls inga tävlingar. Och målet att sätta Mantorp på kartan gick det väl sådär med också. De som kommer ihåg festivalen kommer nog ihåg det som århundradets flopp.

Flopp ja. De som hade kört dit sanden fick aldrig betalt och gjorde sitt bästa för att själva separera sanden från underlaget och köra tillbaka den. Gatuköken som räknat med att sälja korv för miljontals kronor gick naturligvis back. Endast hälften av banden dök upp. Och den som kom till Mantorp för att hänföras av den svenska synden måste ha blivit besviken. Enligt Östgöta Correspondenten fanns tysk media på plats, som var ute efter att dokumentera svenska frigjorda ungdomar. Också de var besvikna, men löste problemet genom att betala en kvinnlig festivalbesökare 1 000 kr för att klä av sig mellan ett par tält och bli fotograferad. Lättförtjänta pengar tyckte Östgöta Correspondentens reporter.

– Det främsta problemet var nog att det var runt midsommar. Det är inte lätt att bryta traditioner. Och traditionen i Mantorp har med hästkrafter att göra. STCC, bug run, traktorpulling, lastbilsrace, folkrace och trav… Allt funkar, men musikfestival, det skulle nog inte gått något vidare nuförtiden heller. Man kan ju undra hur Mantorp hade sett ut idag om det hade funkat, det där…

Maria Wikström

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: